Allt går så fort nu som om dagarna bara flyr, kan inte allt bara stanna så att man kan hinna med att tänka.. Idag efter min föreläsning gick jag och käkade lunch med en tjej från skolan och på något sätt fick jag skuldkänslor för att jag inte stannade hemma, eller gick hem med en gång för att vara ensam. Ska man inte göra det när man just förlorat någon? På något sätt känns det bra att ingen känner mig särskilt väl här, ingen som som vet och kan komma på tal eller försöka trösta. För det går naturligtvis inte att bli tröstad från en sån här sak men man kan låtsas vara någon annan för ett tag och fortsätta prata och le. När man sedan kommer hem kan man tillåta sig själv att falla ihop på sängen och släppa ut alla känslor men då har man iaf fått några timmar att gå på dagen.  Vad ska man göra då?